onlyinyourdreams

Alla inlägg den 23 januari 2016

Av Tove Blomquist - 23 januari 2016 22:20

Ångest, oro, hjärtklappningar. 


Från utsidan är det enkelt att tro att någon annan mår bra bara för att personen ger en ett leende. Men bara för att jag inte visar fysiska symptom så betyder det inte att jag måste mår bra. Andra anser att om man inte kan se det finns det inte där. Som att inte smärta existerar om man inte blöder eller har fysiska smärtor. Men ibland är den mest smärtsammaste demonen den som är osynlig.


Vi lär oss att le. Vi lär oss att bära. Vi lär oss att gömma. För ingen vill prata om de och jag vill absolut inte prata om de. 


Men jag har ångest. Det känns som varje cell i min kropp rör på sig så snabbt att mina vener blir suddiga. Trots den konstanta känslan att hjärtat är i mitt öra, det är som att lyssna på statiska trummor. Det känns som bin i mina öron, precis som en trasig maskin som spelar alla ljud som får min kropp att ila. Jag inser inte att jag darrar eller att min röst spricker när jag försöker få fram ljud med hjälp av mina trasiga stämband. Jag inse inte att jag konstant snurrar runt på objekt som är runt omkring mig tills någon ber mig att sluta.  


Jag undviker gärna ögonkontakt. Det är inte för att jag inte lyssnar på vad du säger utan för att jag lyssnar på min egna röst i hopp att du inte hör att min röst håller på att gå sönder i en miljontals bitar. Jag går på autopilot för efter en vanlig konversation går mitt huvud genom varje ord, varje fras och varje mening. Spelar det om och om igen tills jag blir alldeles snurrig. Jag stammar fram ord för jag inte kan få fram en korrekt ordningsföljd hur orden ska komma ut. Att inte få fram luft ur ens lungor för de har redan övergett mig. Inom mig skriker istället demonen och jag frågar mig själv varför.


Det känns som att druckna men det känns också som att brinna. Jag föreställer mig att mina fötter ger spår efter sig precis som i barnprogram, för inom mig känns det som att min kropp rör sig snabbare än de 60 sekunderna som det går på 1 minut. Det är inte samma sak som att hitta problemet i ett matematiskt tal, för i många situationer finns det inte ens ett problem. Det finns inget livs- eller dödssituation. Det finns ingen rymt eller anledning. Det är bara en känsla och jag känner alla känslor på en och samma gång. 


Jag är ett periodbarn, som jag alltid kallar de. Jag känner och gör saker i perioder. I vissa perioder känns min ångest värre och i andra perioder känner jag knappt av de. Men monstret är alltid där. Sen går jag inte varje dag är ledsen över saker men ibland slår det verkligen emot mig som en tegelvägg. Jag har haft mörka nätter men jag har även ljusa dagar. Vissa dagar är bättre än andra och vissa dagar är sämre. Men det är bara dagar och jag har mer vart dem kom från. Jag vet att det kommer gå över även om det alltid kommer finnas med mig.


På ställen där det är mycket folk drar mitt monster i mig lite extra. Den vill inte ge sig av när jag är omringad av människor som jag inte känner mig trygg med. Ibland inbillar jag mig att den alltid vill rädda mig i svåra stunder i mitt liv, vilket låter extremt konstigt. Men jag har börjat att se just mitt monster som en kompis och inte som min fiende.


Ångesten har blivit min vän. 


 


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se